Ibland kan man höra någon som säger:
”Jag behöver inte vara med i facket. Jag sköter mig och är sällan sjuk. Facket har aldrig gjort något för mig.” Men då missar man själva grundtanken med fackföreningar.

De löner, arbetstider, försäkringar, pensioner och andra villkor som vi i dag kan ta för givna har inte uppstått av sig själva. De finns därför att människor före oss organiserade sig och bestämde sig för att stå tillsammans. Ensam är en arbetstagare nästan alltid den svagare parten gentemot arbetsgivaren. Tillsammans kan vi förhandla som jämlikar.

Det är själva kärnan i fackföreningsrörelsen: vår styrka bygger på att vi är många.

Att även den som står utanför facket ofta får del av resultatet är inget argument mot medlemskap. Tvärtom visar det hur mycket den fackliga organiseringen betyder. Men om alla resonerade att någon annan kan betala avgiften, gå på mötena, ta uppdragen och ta striden skulle det till slut inte finnas någon stark fackförening kvar.

Solidaritet betyder att vi inte bara frågar vad vi själva tjänar på något just i dag. Det betyder att jag står upp för min arbetskamrat när hon behöver stöd, eftersom jag vet att hon står upp för mig när jag behöver det. Det betyder att den starkare hjälper den som för tillfället är svagare. Den tillsvidareanställde står tillsammans med den visstidsanställde. Den erfarne med den nyanställde. Den som har en trygg position med den som vågar säga ifrån.

Fackligt medlemskap är därför mer än en försäkring man köper för egen del. Det är ett ställningstagande: Jag tänker inte låta någon annan bära kostnaden och ansvaret för de villkor som också jag får del av. Jag vill vara med och bidra.

Men jag är ju med i A-kassan, räcker inte det?
A-kassan ger dig ekonomisk trygghet om du blir arbetslös – facket ger dig trygghet medan du har jobbet.